Längtar efter sol och loppis.

Det ena är närmare i sikte. Sol, bad och familjemys. Snart snart! Och så såg jag mig omkring och insåg att jag inte varit på loppis på jäääätte länge.flera mil, månader och mammadagar sen. Försöker istället placera om och runt gamla fynd..när jag hinner.

Annars längtar jag faktiskt lite till jul. Har bjudit hem jobbet på glöggmys på fredag och det känns inte alls konstigt att börja adventspyssla..borde ju kännas konstigt 19:e november men nä.

Ta hand om er!

Om bara helgen vore en dag till.

3 är ju en sån där bra siffra och framför allt ett bra antal. Så varför kunde inte helgen vara 3 dagar. Fredagen kan omöjligt räknas för då är man bara trött. Lördagen är bra, då har man liksom släppt veckan, börjat koppla av, tar dagen som den kommer, äter sånt som är lite för lyxigt för att äta i veckan, dricker det där glaset vin och faktiskt njuter av varje klunk, men sen pang som från ingenstans kommer lördagkvällen och då sitter man där och kommer på sig själv bli lite stressad över att det snart är söndag och söndag är ju ingen dag egentligen det är bara en ångesttunnel som man blir tvungen att gå igenom, tunga steg med typ tegelstenar fastknutna kring fötterna. Man kan ju inte känna sig direkt uppskattad om man är söndag. Man borde kanske uppskatta söndagen mer, men det tar emot. Så för att göra en kort historia lite längre, det borde vara 3 dagar på helgen, helst två lördagar och sen den där söndagen som man aldrig kommer undan!

Nog om det. Jag ska nu ta tillvara denna lördagkväll med sprak från kakelugnen, hallonpaj i magen, en okej film på tv:n och som grädde på moset en älskling som om några timmar ska bli firad på hans första fars dag!

Och som ni vet, alltid en gobit från vårt hem. Här är veckans blocket-fynd! Å ja det ska bli vitt!(eller hur far?!)

Bloggar i nattestund.

Passar på när små fötter och händer knölar det sista i spjälsängen innan energin rinner ut och lilla älskade E somnar. 7 är egentligen Gonatt men det var massa bus och spännande saker som hände här ikväll så natten fick helt enkelt vänta en stund.

Kan verkligen uppskatta dom 5-15 minuterna som man bara sitter tyst och känner lugnet svepa över när det är dax för nattning...alla dagens intryck samlas som i en liten ask och drömmarna tar sen vid bakom dom små ögonlocken. Det är nog den mest fridfulla stunden på dagen.

Likt lilla Esthers drömmar så tog också mitt jobb vid i måndags efter 9 månader av mammafikande, matande, simmande, promenerande, skratt, gråt, himmel och frustration(en kort men väldigt beskrivande bild av tiden som gått). De sista veckorna av den tiden fyllde jag panikartat av så mycket mamma-dater och Esther-mys som det bara gick, jag fick skuldkänslor för att jag inte hade utnyttjat min ledighet till att vara och mysa mer med den finaste lilla tjejen, ångrade alla frustrationsutbrott, tänkte att jag kunde varit en bättre mamma helt enkelt. men sen insåg jag plötsligt att jag ändå varit good enough, mina egna krav på att vara en bra mamma har kanske inte alltid varit rimliga att uppnå så hur kan man då straffa sig själv för att inte klarat av och springa ett maraton när löparskorna aldrig varit använda?!

Jag gav mig själv en klapp på axeln och lämnade i söndags-kväll över stafettpinnen men en bra känsla i kroppen. En känsla av att jag älskar mitt jobb och att Niklas är den bästa pappan som förtjänar minst lika mycket egentid med vår dotter som jag har fått. Och att träffa henne efter en heldag på jobbet är som en liten bit av himlen, varje dag! Gammal vardag blir ny vardag och prioriteringarna blir annorlunda, på ett bra sätt!

Ni får några bilder på fina saker också, äntligen uppsatta:)