jo...så är det.
känslan då almenackan svämmar över och kvällarna är för korta för att hinna allt det där. svetten på hälso, maten i magen, kapitel i böckerna, helst så mycket sol och luft som möjligt, vännerna i telefonen, vännerna i växjö, blommorna på blomsterlandet, sugersnaps och körsbärstomater på coop, osv osv.
känner ni igen den? känslan av att inte räcka till. och hur ska detta gå? Jag är 23(har redan sagt det så många gånger att jag numera tror att det är sant, så vad jag fyller den 21 juni är det ingen som vet!) studerar, inte heltidsjobb, inte hus, inte barn. om man en dag har de sistnämnda tre. hur funkar det då? jag förstår inte. en omöjlig ekvation. och fortfarande sitter jag här...tiden som skulle ägnats åt de där böckerna/vännerna/sömnen.
man kan undra vad vattenflaskan har med saken att göra!? men så här är det. jag motionerar med coop vilket innebär 100:- frukt, två bröd och en premie var tredje månad. det gillar jag starkt! äntligen belöning och uppskattning. jag har fått lära mig att man ska vilja göra saker inte bli mutad till dem...som t.ex. med betyg odyl. men i det här fallet ser jag bara premie och coop-kuponger som ett välförtjänt plus. träna skulle jag göra oavsett! hur skulle jag annars må.
när jag ändå sitter här och har skriv-rush så vill jag sända ut ett stort TACK till alla människor omkring mig som alltid funnits där. jag uppskattar mina föräldrars krav och gränser, syrrans tålmodighet och förståelse, vännernas lyssnande öron och min älskade pojkväns kärlek. upptäcker varje dag att det är många som saknar just detta och det gör riktigt ont och se människor som inte orkar. saknar hopp. saknar kärlek. är så otroligt tacksam för att jag aldrig ens har varit i närheten djup depression...för det har alltid funnits någon där. tack.